Torsdagen den 9 juni 2011
Ska idag här och nu göra något som jag för en månad sedan inte var kapabel till. Jag ska återge vad som hänt i mitt liv sedan i måndags, den 6 juni, tillika Sveriges nationaldag.
Det visade sig att nationaldagen bjöd på strålande vackert väder så jag bestämde mig tidigt för att bege mig till kungliga slottet för att se vad som bjöds i underhållningsväg. Promenerade över Liljeholmsbron, Hornsgatan, dagen till ära i det närmaste tom på bilar och fotgängare runt halv tio, till Slussen där valet stod mellan att ta Skeppsbron eller Österlånggatan. Valet föll på det senare. På Järntorget vimsade det runt en massa japaner som vanligt och alla skulle naturligtvis ta kort på varandra stående bredvid den lilla statyn av Evert.
När jag närmade mig slottet hörde jag marschmusik så jag övergick instinktivt till att marschera resten av vägen. Kände stoltheten sprudla i bröstet när jag slog mig ned på en bänk befolkad av svenskar med några år i bagaget på Slottsbacken.
Bandet spelade en marsch till innan dom lite fumlande struttade iväg i otakt. Spela kunde dom men i marscherandets konst hade dom mycket att lära av Leibstandarte AH.
Efter kanske tio minuter på bänken rullar en minibuss fram som kommen från ingenstans. I den sitter två individer med arabisktklingande utseende. Dom stannar. Sitter kvar i bilen och pysslar med saker av okänd karaktär vilket får tankarna att rusa runt i min av solen upphettade skalle: självmordsbombare? Kebabförsäljare? Extremister? Lady Ga-Ga fans? USA-trogna? Vem vet? Inte jag. Hade jag haft Lisas mobilnummer hade jag ringt henne och frågat för nu borde hon ju veta efter alla dessa år?
Efter kanske fem minuter rullade dom ner för Slottsbacken och försvann söderut på Skeppsbron. Jag andades ut.
Gick in på borggården för att se vad som försigick därinne och det var en beklämmande syn. På en scen står en grupp utvecklingsstörda och skränar (tror det ska föreställa ett musikaliskt framträdande men jag vet då rakt inte vad jag ska tro). Komiskt egentligen att så fort den här gruppen av människor, såna med olika störningar, försöker sig på någon form av kulturyttring så spelar det ingen roll för gemene man/kvinna att det låter rent för djävligt, dom tycker att det är bra. Eller gör dom det egentligen? Kan man hånapplådera? Jag skiter i vilket och bestämmer mig för att lämna denna vidriga plats. Tar så Västerlånggatan till Slussen där jag galant styr in på Hornsgatan. Stannar till på Mariatorget för en glasspaus: Nogger. Går sedan hem.
På tisdagen efter nationaldagen sken solen och det kan väl få vem som helst att vilja gå ut och njuta? Vanlig vardag också och inget sånt helgdagstjaffs så jag kunde åka kommunalt med mitt terminskort. Tog tunnelbananen in till Gamla stan för att kolla in utbudet på SF-bokhandeln och Sound pollution. Digra mängder med böcker fanns, och finns säkert även nu då detta skrivs men det är en annan historia. Hittade en del som jag skulle velat köpa men då min dotter rensat mig på medel denna månad blev det bara titta, känna och bläddra en smula förstrött. Ett liknande scenario utspelade sig sedan nere på Sound pollution med den lilla skillnaden att nu handlade det om CD-skivor. Lämnade även denna butik tomhänt av samma anledning som jag lämnade den förra lika tomhänt.
Fortsatte min stadsvandring med att gå Drottninggatan i riktning mot Sergels torg. Tittade in hos Bengans där jag gick och skrotade en stund. Finns en massa skitmusik på Bengans kan jag avslöja.
Innan jag tog tunnelbananen hem tittade jag in på Åhlens, detta varuhustempel mitt i staden och dess brus. Åkte upp till översta planet med den östra rulltrappan och ner med den västra. Tror i alla fall det för jag hade ingen kompass med mig och vad spelar det för roll?
Onsdagen var grå och mulen vilket inte lockade fram några tankar på att gå ut så jag stannade inomhus hela dagen. Hörde regnet smattra mot stridsvagnarnas luckor när dom körde förbi. Lite rofyllt upplevde och genomlevde jag även denna dag.
Kjamisar!
